-VI SKA FLYTTA TILL LONDON AMANDA! FATTAR DU INTE VI SKA TILL LONDON!? Jag hade hoppats på att hon skulle förstå att pengarna var gjorda för det och det gjorde hon  ju tydligen. jag började också hoppa och skrika. Efter att vi lugnat ner oss gick vi in igen och pratade. Hanna tog fram sin data och vi började kolla lägenheter.

-DEN VAR SNYGG MED VÄRSTA ALTANEN!

- NEJ DEN MED POOL!

-NEJ FÖRRESTEN DEN MED POOL OCH ALTAN! HAAHAHA! vi skrattade och skrek om vilken vi skulle ha men absolut ingen bråk. Vi bestämde oss för den med altan och pool och började skriva in våra kontonummer..

amandas perspektiv:

(Dom har köpt huset och är på väg till London)

-Kommer sakna dig grymt syrran! jag blinkade och kramade om Evelina. Alla vet att hon egentligen inte är min riktiga syster men efter alla år med hannas familj känns det faktiskt så! Hon har hjälpt mig i alla svåra lägen när hanna inte kunnat göra någonting. Jag släppte taget om Evelina och gick vidare till min "låtsas-mamma Anna" hon hör inte heller till min rikitga familj men jag bor faktiskt hos henne varje helg och har gjort det sen jag var 12! Vi släppte taget om varandra vi med och jag såg en tår falla från hennes öga. Jag log och gick vidare till min "låtsas-pappa Thomas" det är likadant med han, han hör inte till min rikitga familj men det känns så. han som alltid håller masken grät såklart inte ett dugg men man såg att han kände likadant som man visste att hannas mamma gjorde: Vi har blivit så stora och ska nu flytta till london efter att ha sparat sedan vi fyllt 13! Och dom var så glada och stolta över oss. Vi var också stolta över oss själva men ingen, verkligen ingen kan slå hannas mamma, som nu sprutade ut tårar när hanna skulle krama om henne. Jag kramade snabbt om Thomas och ställde mig bredvid den familj som räddat mig från min mamma, som räddat mig från fosterhemmet och från att mitt liv skulle bli ett helvete!

hannas perspektiv:

Am ställde sig bredvid oss som kramades och störtgrät och jag tror jag hörde några snyftningar från Evelina med. Men pappa däremot som alltid håller masken grät inte men man kunde se att han var lika stolt över oss som mamma. Jag släppte taget om min underbara familj som jag nu inte skulle få se förns jul. Om ens då! Jag backade bak en bit tills jag nådde Amandas hand och greppade taget om den. Vi vinkade snabbt innan vi vände oss om för att ta tag i våra väskor som vi ställt på golvet. Vi gick på kön där alla köade för att få kolla upp sina väskor så att dom inte var olagligt packade. Vi blev såklart godkända och lämnade över dom få men alla väskor utom handbagaget till kvinnan som skulle ställa dom på något ställe för att det skulle komma med vårt flyg och inget annat. Det var tydligen strul med alla planen just denna helg. Varför vi inte hade så många väskor var för att vi hade beställt alla möbler och olika saker så att det skulle stå utanför vårat hus när vi kom fram. Mina föräldrar hade tillochmed unnat oss varsin ny iphone! Men vi hade själva fått betala platttvn, soffor och liknande saker. Vi gick mot planet som skulle ta oss till London och jag kände hur Am tog ett stadigare grepp om min hand.

-Haha! tare lugnt tjejen! flinade jag

-Men det här är en dag jag alltid kommer minnas så därför måste jag verkligen få denna dag men min bästa vän som jag älskar över allt annat!

-Awwie! Am det här är bara en av alla många dagar som jag kommer minnas, för jag kommer från och med idag tillbringa varenda dagmed dig, min bästa bästis någonsin! svarade jag och amandas rad med vita tänder visades upp, liksom mina! Vi klev på planet och letade reda på våra platser. Jag tog fönster platsen för isabelle var tydligen rädd för att titta ut. Men rätt som det var skrek Amanda till och tog handen för sitt högra öga så man inte såg det. Jag visste vad det innebar. Hon hade tappat sin lins som gjorde så att båda hennes ögon blev blåa. Jag hade länge tjatat på henne att försöka vara sig själv men hon skyllde på att det var fult och konstigt.

-Men skrik inte så och ta bort handen! sa jag med en flin

-Men sluta och hjälp mig att leta! sa hon och gav mig den där "om-jag-kunde-skulle-jag-slå-dig-blicken" med det blåa öga man kunde se. Jag skrattade till och reste mig upp och vi satt där på huk och letade som värsta fånen efter en lins vi säkert aldrig skulle hitta.

-Yes! Här är den, sa jag och höll upp den

-Taaaack! log Am och tog upp en burk ur hennes handväska. Hon hällde i nån sak i ögat och placerade linsen helt perfekt som om det inet var något konstigt alls! jag skrattade till åt min galna vän och satte mig tillrätta igen.jag hörde hur Amanda satt sig ner bredvid men jag orkade inte slå upp ögonlocken efter denna tidiga morgon.

-Haha, sover du redan? hörde jag isabelle med en retsam röst.

-Mmm.. nästan, snälla tyst nu!

-Jajaja trötter! var det sista jag hörde innan jag började andas tyngre och tyngre tillslut kunde man inte få kontakt med mig för jag hade somnat.

-Hanna! Hanna! Hannaaaaaaaaa! hörde jag Am nästan skrika. jag vände ansiktet åt andra hållet men jag hann inte rikitgt somna om för jag kände någon sparka till mig hårt på smalbenet vilken verkligen inte uppskattades.

-Iiiiiiiiiih! Ajajajaj, vad gör du är du inte rikigt klok! och nu var det min tur att vara högljudd.Jag drog upp benet i sätet för att gnugga bort den värsta smärtan.

-Men hallå, typ. Liksom vi är i london tjejen!? sa Amanda överdrivet glatt. Jag slog upp ögonen och kollade ut genom fönstret. Vi hade landat och min nya liv som londoner skulle börja! Jag flög upp ur sätet och märkte att vi var dom sista kvar på planet. Jag ryckte åt mig min väska och jacka innan jag sprang efter Am ut från planet. När vi kom ut till allt folk såg jag hur Amanda sprang in i den där affären som jag aldrig lärt mig, eller kommer lära mig att uttala. Jag satt mig vid en bänk och tog upp min vattenflaska ur väskan som jag hade köpt på planet. Jag tog några klunkar innan isabelle kom springandes med en ny plånbok i högsta hugg.

-Tja tja! titta vad jag fyndade på rea! skrek hon nästan så vi fick några blickar på oss

-Ja men gud vad bra! Du hade ju just ingen, svarade jag med en tillgjord röst

-Jamen ingen snygg! vi går och hämtar väskorna för övers i min så ligger ett kort på mig som jag ska sätta in i den plånboken som jag skulle köpa här.

amandas perspektiv:

Vi började gå dit väskorna kom ut och Hanna fick tag på sin och efter en stund fick jag min med. Vi gick och satte oss vid bänken som Hanna hade suttit och druckit vatten vid. Jag tog upp min blå/vit randiga inte så jätte tunga väska i knät och slog upp den men när jag öppnade den var det inte något kort på mig som låg överst och det var heller inte min gråa nya munkjacka där. Ingenting som låg där i var mitt. Utan i väskan fanns det killkläder!

-Öhm, Hanna.. Började jag men han inte längre innan Hanna sa

-Det där..hon sa inte mer så jag fortsatte meningen

-Är inte mina kläder! Och det kan inte vara min väska! Vi började leta efter en lapp eller nått med namn eller nummer men hittade ingen så vi gick till en kvinna som tydligen jobbade på flygplatsen och frågade om det var nån som råkat få fel väska.

-No, i dont think so.. Svarade hon när vi frågat Vi vände oss om för att gå men sen hörde vi kvinnan säga

-By the way, there was some guy who called and had received the wrong bag, he was apparently known uhm... Det lät som om hon letade i hjärnan efter hans namn.

-Oh! Zayn Malik! Sa hon och jag tror jag dog en smula! Jag och hanna tittade på varandra och sedan tillbaka på kvinnan

-Are you sure? Sa hanna tveksamt

-Yeees! Sa kvinnan glatt

-Come here! fortsatte hon och vinkade till sig oss. Vi följde efter henne till ett rum där vi fick sitta och vänta på att självaste zayn malik skulle komma och byta väska med mig! Tänk att den killen som jag hade affischerat hela mitt rum som jag har i hannas hus med skulle komma hit med min väska. Han, Zayn Malik hade hållt i min väska och till och med kanske öppnat den! Efter en stund som jag och Hanna hade suttit tysta slogs dörren upp och en rödflammig Zayn kom in!

-Oooh! Im so so very very sorry! Sa han bönande och det såg ut som att han snart skulle ställa sig på knä vilken sekund som helst. Jag och hanna reste oss upp.

-Haha, its okey! sa jag och räckte över hans väska och fick till baka min.

-Thanks! sa jag och log. Han log också och det såg ut som om han döljde nått, något som jag borde få reda på. Men liksom vad skulle den kända Zayn Malik från One Direction dölja för mig. Vi hade aldrig träffats förut. Efter en stunds tystnad tog Zayn fram två lappar och skrev sin aoutograf på varje. Jag och Hanna fick varsin och Zayn log stort och hans fina chokladbruna ögon tindrade av solen som lös in genom ett fönster. Det var ett perfekt ögonblick. Mina tankar gick över till det jag drömt om i så många år men jag skakade på huvudet och viftade bort det som är helt omöjligt. Zayn skrattade till lite. Hans mobil plingade till och han tog upp den.

-Oh its Paul. I've to go away to the studio again. But it was nice to meet you. Even with these kinds of this event! Han log. Jag log. Och jag kunde gissa att Hanna också log. Ett perfekt ögonblick uppstog igen mellan mig och Zayn innan han vände sig om och gick ut ur rummet.